Luna

Jag har väntat och längtat i ett år. Pratat om och funderat på det, ibland har jag inte kunnat pratat om något annat. Jag hade kommit till stadiet i mitt liv, där jag behövde få ta hand om någon, ägna all min tid och alla mina tankar åt någon och älska någon mer än någonting annat.

Nu är väntan över. Hon bor nu hos oss och har bott här i två månader. Den finaste och sötaste lilla tösen som finns. Vår älskade lilla prinsessa. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon så mycket som jag älskar henne. Hon kom in i våra liv och tog oss med storm. Så mycket glädje och kärlek vi får av henne trodde jag inte var möjligt.

I några veckor kollade jag igenom i princip hela blocket och findit och en dag hittade jag världens sötaste lilla valp. Plötsligt åkte jag till Köpenhamn och sedan till södra Sverige för att hämta henne. Lilla vännen fick åka bil, buss, tåg och flyg innan hon äntligen fick komma hem till oss. Vår lilla tuffing.

Första tiden med henne har varit hur bra som helst. Seriöst, jag trodde inte att det skulle vara såhär lätt. Alla har pratat om hur jobbigt det är, att man måste ut med henne flera gånger på nätterna och att hon kommer att söndra i princip allt. Visst, hon kissar fortfarande inne ibland, men det är oftast vårt fel. Vi har inte tagit någon stress med att få henne rumsren. Hon är så liten ännu, hon kommer att lära sig. Hon är ju nästan rumsren nu. Och visst, hon har bitit sönder en liten bit av divanen (våra soffor är gamla och inte så värdefulla, så det är inte hela världen) och en liten bit av en tapet, men vi hade ändå tänkt tapetsera om just den väggen.

Det viktiga är ändå att hon har det bra hos oss och att vi ger henne all kärlek vi kan och lite till. Strunt samma att det fattas en bit i tapeten. Strunt samma att det är lite kiss på golvet. Vi älskar henne ändå, mer än något annat och vi hoppas verkligen att hon trivs hos oss och älskar oss lika mycket. Det är det som är det viktigaste.

Vi älskar dig lilla älskade Luna <3

Utlandspraktik i Norge, januari-april 2013

Jag hade lovat att skriva en sammanfattning av min utlandspraktik i Norge, men det är så mycket annat som har tagit upp min tid, men idag är det exakt ett år sedan jag kom hem från Norge, så jag tänkte jag skulle passa på nu.

Jag hade väldigt blandade känslor över min vistelse i Norge. Det var en spännande tid, jag fick möta nya kulturer och många nya och trevliga människor. Dock var tiden där jobbig, jag hade sömnproblem och var ganska deprimerad. Många problem uppstod där och min panikångest uppenbarade sig, men jag ångrar det inte. Det var bara det att det var en mycket dålig tid i mitt liv och jag skulle ha behövt åka dit typ sex månader tidigare, då skulle jag ha kunna njuta mera av det än vad jag gjorde.

Jag kom dit i januari, vilket betydde att Harstad var ganska dött och det fanns knappt några människor där. Det ändrade sig dock efter ca en månad och min vistelse där blev mycket bättre. Jag fick uppleva många roliga saker, som t.ex. valsafari, att jobba som bartender, umgås med människor från andra länder och kulturer och mycket mycket annat. 

Det bästa med tiden i Norge var att få träffa så mycket nya människor och lära känna människor från Norge, Ryssland, Danmark, Bulgarien, Ghana och Lettland, vilket var en väldigt bra erfarenhet och något jag njöt av! Jag lärde mig massor av det och det visar att man lär sig så mycket mera under en utlandspraktik än bara det man lär sig på sin praktikplats. Jag lärde mig egentligen mera på min fritid än på själva praktiken.

Jag var på praktik på ett hem för psykiskt utvecklingshämmade och även om det var ganska tråkigt och det inte alls var min grej, lärde jag mig mycket nyttigt. Jag utvecklades både som person och som professionell och det var ju det som var hela grejen med praktiken - att lära sig nya saker och utvecklas. 

Jag saknar och längtar faktiskt tillbaka. Jag skulle gärna göra om det, dock när jag skulle må bättre rent psykiskt och orka med det på ett annat sätt. Min depression och att jag just hade fått underbara vänner och en underbar pojkvän hemma i Finland gjorde allt så mycket svårare. Att jag dessutom nästan inte hade råd att bo och leva i det dyra landet gjorde ju inte saken bättre. Det var jobbigt att vara borta hemifrån, från pojkvän, familj och vänner och gå miste om allt kul de gjorde. Pappas 50-årsfest, Kristoffers, Rickards och Robins födelsedagar, Pampas, fastlaskiainen och mycket annat. Dock fick jag ju uppleva mycket roligt själv i Norge, men vissa saker, som t.ex. pappas 50-årsfest kommer ju inte igen och det harmar. Dock kommer ju inte min utlandspraktik i Norge igen heller, åtminstone inte på samma sätt. Svårt. 

Jag rekommenderar alla som vill att åka utomlands på praktik eller för att studera, att åka! Dock ska man vara beredd på att det kommer att vara jobbigt och att det inte alltid kommer att vara lätt. Även om jag hade det jobbigt där, ångrar jag det inte, eftersom det var en kul och en rik upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och alla kontakter jag knöt där är guld värda. 

Vilken otrolig känsla

Läste just igenom mina två föregående inlägg och blev riktigt ledsen. Jag kände igen mig, men ändå inte. Jag minns hur det kändes, jag minns fortfarande otroligt bra vilka känslor jag hade och hur otroligt dåligt jag mådde. Ändå kan jag inte tänka mig att jag kommer att må sådär dåligt igen.

Jag har alltså börjat må mycket bättre, tack och lov. Det hände över en natt. Jag pratade ofta om att jag inte skulle kunna bli frisk över en natt och nä, det fungerar inte så, det tar tid att bli frisk från en psykisk sjukdom, om man någonsin kan bli helt frisk. Men jag började må bättre, bara över en natt. Jag hade dagen innan fått några provsvar och trots att de var bra, var jag jätteledsen. Jag kunde helt enkelt inte fatta att jag kanske inte var så sjuk som jag trodde. Det tog mig en natt att inse att nej, jag är nog inte så sjuk som jag tror. När jag vaknade den morgonen var jag på bra humör, jag kände hur kraften steg inuti mig och jag kände att mitt tillstånd och mitt liv faktiskt höll på att bli bättre. Äntligen och vilken känsla! Vilken lättnad att få vakna upp en morgon och må bättre, bara sådär?! Det var helt otroligt.

Samma dag började jag äta medicin mot min panikångest och jag började även dricka ett näringstillskott, som visade sig hjälpa mig otroligt mycket och idag, två månader senare, har jag inte alls lika många krämpor som förr och magvärken jag har stått ut med varje dag sedan högstadiet, är inte lika svår mera och jag har inte ont i magen varje dag. Det i sig är också helt otroligt. Det kändes dock lite dumt att äta medicin, eftersom jag redan mådde bättre av mig själv, men jag äter den i förebyggande syfte.

Jag brukar ofta tänka tillbaka på hösten, hur jag mådde då och vad som faktiskt hände med mig och runt omkring mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt, jag vaknade med panik varje dag, sov dåligt, kunde inte slappna av alls och var hela tiden stel och på min vakt. Mina kropp tog stryk av att jag aldrig kunde slappna av och jag mådde helt enkelt jätte, jättedåligt. Jag har minnesluckor och det känns som om hösten bara har flugit förbi, utan att jag egentligen har varit fullt medveten om vad som har hänt och varit fullt närvarande. Jag kunde aldrig vara riktigt närvarande, eftersom jag hela tiden hade ångest och panik och kunde aldrig slappna av.

När jag för två månader sedan plötsligt kunde slappna av, var det som om jag började leva igen. Allt kändes så mycket bättre och plötsligt började jag, sakta men säkert, bli mig själv igen. Jag trappar hela tiden ner på mina tvångshandlingar och det går hyfsat bra. Jag tvättar fortfarande händerna några gånger för mycket, ibland för att kontrollera min ångest och ibland för att det har blivit en rutin som har fastnat och som är svår att bryta. Huvudsaken är ändå att jag tvättar händer mycket färre gånger än förr, det har blivit mera sunt och jag försöker hela tiden trappa ner. Andra tvångshandlingar som jag har haft för att kontrollera min ångest har också blivit bättre och jag får heller inte panik över små saker mera.

Jag vaknar fortfarande på nätterna, men istället för att vakna av ångest, bara vaknar jag och är klarvaken. Jag tror att det dels beror på att jag under ett halvår har vaknat upp varje natt och att det sedan har lämnat i och dels för att näringstillskottet gör mig så mycket piggare, vilket ju egentligen är en superbra sak. Jag var tidigare jättetrött, antagligen på grund av att jag mådde så dåligt psykiskt och det gjorde mig trött fysiskt och för att jag inte kunde sova ordentligt. Men nu är jag som sagt mycket piggare!

Visst har jag fortfarande ångest och såklart har jag sämre dagar, men i det stora hela mår jag bra. Stora folksamlingar kan ibland ännu ge mig lite panik, eftersom det är så mycket bakterier överallt och jag inte får tvätta händerna när jag vill, men det går också mot det bättre hela tiden. Jag pratar gärna om min panikångest och om hösten och jag har svårt att sluta prata om det när jag en gång har börjat. Det är en form av terapi för mig och jag inser varje gång jag pratar om det någonting nytt, som jag inte har tänkt på förr. Jag pratar om att jag mådde dåligt och inte som jag gjorde förr när jag pratade om min panikångest att jag mår dåligt. Bara det är en jättestor skillnad och ett bamsesteg åt rätt riktning.

Jag känner mig mer som mig själv igen, jag känner faktiskt igen mig nu. Det är såhär jag ska vara; glad, sprallig, positiv och njuta av livet. Jag försöker verkligen bli den jag var förr och jag känner att jag är på god väg. Kristoffer säger att han tycker att jag har blivit den glada Sandra jag var förr och jag måste faktiskt hålla med honom. Jag känner igen mig igen och det är så skönt!

Det är klart att jag är livrädd att jag ska få ett återfall och att jag ska få en panikattack, för ibland känner jag på mig att jag håller på att få en. Idag, till skillnad från i höstas, kan jag lugna ner mig själv och styra tankarna bort från det som skapar ångesten. Det visar på hur stark jag är och hur långt jag har kommit. Jag kan heller inte gå omkring och vara rädd för ett återfall hela tiden, jag måste bara ta dagen som den kommer och får jag en panikattack så får jag en. Jag vet i alla fall att jag kan ta mig ur det bättre än vad jag kunde i höstas. Jag har varit stark nog att ta mig ur mitt elände och bubblan där allt är hemskt och farligt en gång, jag klarar av att göra det igen! Jag är stark.

Jag måste faktiskt ge mig en klapp på axeln och jag är verkligen stolt över mig själv. Jag mådde fruktansvärt dåligt, jag hade en enorm panik och ångest och jag höll på att tappa kontrollen över mig själv. Men jag klarade mig ur det, på egen hand och med hjälp av fina människor tog jag mig ur den fruktansvärda tiden jag hade och idag klarar jag av att tänka positivt och vakna med ett leende istället för en panikattack. Vilken skillnad!

Jag önskar att jag ska få fortsätta må såhär bra som jag gör och jag lovar att fortfarande kämpa. Jag sa tidigare att jag ska klara mig ur det här och vet ni vad - jag gjorde det!

Min kamp mot panikångesten

Jag lider av panikångest. En allvarlig sådan. 

Det är inget som egentligen syns, det är bara de som är med mig varje dag som ser det. Orsaken till att inte så många vet om det, är för att jag vill inte visa det. Jag döljer det till en viss grad och är glad när jag är bland människor, men jag mår fruktansvärt dåligt inombords. Jag gillar att ha människor omkring mig och jag hatar att vara ensam, men just nu får jag ångest och mår dåligt av att vara i samma rum som många människor på samma gång. Då behöver jag få vara ensam och lugna ner min ångest.

Jag har varit deprimerad eller nedstämd många gånger förr, men den här depressionen är inte som någon annan jag har haft. Framför allt så har jag inte haft panikångest förr. Visst har jag haft panik och jag har ofta haft ångest, men inte såhär allvarligt som nu. Jag är inte mig själv, jag kan inte funktionera normalt och jag mår fruktansvärt dåligt. Så otroligt dåligt. Det finns inga ord som kan beskriva min ångest och den panik jag känner.

Jag är rädd för allt. Vissa saker, som t.ex. mina kläder, kan jag inte ta i utan att tvätta händerna efteråt och jag tvättar händerna med handtvål flera gånger när jag duschar. Det låter hur idiotiskt som helst, men jag gör det för att dämpa min ångest. Att tvätta händerna har blivit en tvångshandling för mig och om jag inte gör det får jag panik. En sorts abstinens som kan jämföras med rökare som inte får röka. Jag blir knäpp om jag inte får tvätta händerna och känner hur paniken bara stiger, hjärtat rusar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. 

Jag har haft åtminstone två stora panikattacker, men jag får små panikattacker i princip varje dag. Det kan vara av vad som helst, men värst är det t.ex. på morgonen, när jag fortfarande vaknar i panik och kan inte somna om. Det enda som skulle hjälpa min panik på morgonen är just att somna om, vilket oftast är omöjligt. Jag har astma och många av symptomerna jag får när jag får en panikattack liknar de jag får vid ett astmaanfall och därför kan jag ibland lunga ner mig med samma medel som när jag får astmaanfall. Men oftast är panikattackerna svåra att reglera. De bara kommer. De börjar litet och plötsligt är jag inne i en bubbla där allt är farligt, jag är farlig och jag kan inte röra vid någonting utan att få panik. Det är hemskt och jag vet inte hur mycket jag klarar mera.

Att veta om att jag har panikångest, känns på sätt och vis skönt, för då vet jag att jag faktiskt har en diagnos, att jag inte är knäpp utan har en psykisk sjukdom många människor drabbas av någon gång under livet. Dock vågar jag inte berätta det för någon. Det är väldigt få som vet om det och jag fruktar för att berätta det, eftersom jag inte vill att någon ska säga att jag är löjlig, att jag inbillar mig eller att jag är hypokondriker. Visst inbillar jag mig en massa och tror jag har en massa fel, men jag har inte bett om att få panikångest och jag är inte löjlig. För andra kanske det verkar löjligt att vara tvungen att tvätta händerna hela tiden, men för mig är det inte löjligt. Det är något jag måste göra för att klarar mig igenom min ångest, för att inte få en panikattack. Det är en tvångshandling som är svår att dölja och som jag inte klarar av att sluta med.

Och tro mig, jag har försökt sluta. Jag kämpar varje dag, så otroligt mycket. Alla små babysteg jag tar, som att en gång under dagen övertala mig själv att inte tvätta händerna eller att intala mig själv att jag är inte så sjuk som jag tror, är så stora för mig, men för någon annan låter det som ingenting. Och jag förstår alla andra som inte lider av panikångest, eftersom jag själv för ett år sen inte var såhär knäpp. Då var jag också som alla andra och oroade mig inte för allt. Jag vet hur det är att inte ha panikångest och jag försöker verkligen sträva efter att bli som jag var förr. Men det är svårt och jag kommer aldrig bli som förr.

Allt började för ungefär ett år sedan, efter att jag varit lite deprimerad en tid, som resulterade i hjärtklappningar. Jag blev skiträdd och ångesten och paniken som följde med med det, blev bara värre och värre för varje dag. I somras spårade det totalt och har under hösten bara blivit värre och värre och snart börjar det gå så långt att jag inte klarar av det mera. Min kropp tar så otroligt mycket stryk av att jag mår så dåligt psykiskt och snart orkar jag varken psykiskt eller fysiskt mera. Jag går hos en psykolog och jag har vänner som bryr sig, men det räcker inte. Min kamp mot att må bättre blir bara tyngre och tyngre och ibland känns det som om jag har tagit framsteg, för att sedan nästa dag få en panikattack och börja om från början igen. Det är så otroligt tungt och svårt för andra att föreställa sig. Ingen vet ju hur jag känner inom mig och ingen förstår den kampen jag har inombords. Jag börjar snart ha slut på idéer och slut på ork, jag vet inte vad jag ska ta mig till mera. Jag känner mig så förtvivlad och jag känner mig inte stark längre. Jag är stark och jag har klarar mig igenom många andra motgångar i mitt liv, men det här börjar jag snart inte klara av längre.

Det harmar att en hel höst har passerat och jag har inte fått njuta av den så mycket som jag skulle ha velat. Ångesten och paniken har ändå präglat alla dagar och även om jag har gjort mycket kul, har jag ändå mått fruktansvärt dåligt. Dock försöker jag ha roligt och försöker se glädjeämnen och se fram emot saker, för att orka igenom ångesten och det fungerar till en viss del. Jag försöker mitt bästa och försöker ha så roligt som jag bara klarar av. Ibland känns det bättre och ibland sämre. Huvudsaken är att jag försöker.

Jag ska fortsätta kämpa, men jag orkar inte ensam. Jag önskar jag skulle våga berätta åt fler, så att andra skulle förstå och så att jag skulle ha någon att prata med, var jag än är. Jag skulle behöva ett stöd var jag än befinner mig, så att min kamp mot panikångesten skulle vara lättare, att vägen till att må bättre och kanske en dag bli relativt frisk, skulle kännas lättare att vandra. Jag vet att det tar tid att komma ur en depression och ännu längre att bli kvitt sin panikångest och den kommer alltid att finnas där, men jag önskar och jag ska kämpa för att en dag få bli frisk och en dag få bli mitt gamla jag igen och njuta av livet, utan att min panikångest ska förstöra min vardag.

Det är svårt, men jag ska försöka vara stark och försöka ta mig igenom det här. 

Jag ska klara det här.