Vilken otrolig känsla

Läste just igenom mina två föregående inlägg och blev riktigt ledsen. Jag kände igen mig, men ändå inte. Jag minns hur det kändes, jag minns fortfarande otroligt bra vilka känslor jag hade och hur otroligt dåligt jag mådde. Ändå kan jag inte tänka mig att jag kommer att må sådär dåligt igen.

Jag har alltså börjat må mycket bättre, tack och lov. Det hände över en natt. Jag pratade ofta om att jag inte skulle kunna bli frisk över en natt och nä, det fungerar inte så, det tar tid att bli frisk från en psykisk sjukdom, om man någonsin kan bli helt frisk. Men jag började må bättre, bara över en natt. Jag hade dagen innan fått några provsvar och trots att de var bra, var jag jätteledsen. Jag kunde helt enkelt inte fatta att jag kanske inte var så sjuk som jag trodde. Det tog mig en natt att inse att nej, jag är nog inte så sjuk som jag tror. När jag vaknade den morgonen var jag på bra humör, jag kände hur kraften steg inuti mig och jag kände att mitt tillstånd och mitt liv faktiskt höll på att bli bättre. Äntligen och vilken känsla! Vilken lättnad att få vakna upp en morgon och må bättre, bara sådär?! Det var helt otroligt.

Samma dag började jag äta medicin mot min panikångest och jag började även dricka ett näringstillskott, som visade sig hjälpa mig otroligt mycket och idag, två månader senare, har jag inte alls lika många krämpor som förr och magvärken jag har stått ut med varje dag sedan högstadiet, är inte lika svår mera och jag har inte ont i magen varje dag. Det i sig är också helt otroligt. Det kändes dock lite dumt att äta medicin, eftersom jag redan mådde bättre av mig själv, men jag äter den i förebyggande syfte.

Jag brukar ofta tänka tillbaka på hösten, hur jag mådde då och vad som faktiskt hände med mig och runt omkring mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt, jag vaknade med panik varje dag, sov dåligt, kunde inte slappna av alls och var hela tiden stel och på min vakt. Mina kropp tog stryk av att jag aldrig kunde slappna av och jag mådde helt enkelt jätte, jättedåligt. Jag har minnesluckor och det känns som om hösten bara har flugit förbi, utan att jag egentligen har varit fullt medveten om vad som har hänt och varit fullt närvarande. Jag kunde aldrig vara riktigt närvarande, eftersom jag hela tiden hade ångest och panik och kunde aldrig slappna av.

När jag för två månader sedan plötsligt kunde slappna av, var det som om jag började leva igen. Allt kändes så mycket bättre och plötsligt började jag, sakta men säkert, bli mig själv igen. Jag trappar hela tiden ner på mina tvångshandlingar och det går hyfsat bra. Jag tvättar fortfarande händerna några gånger för mycket, ibland för att kontrollera min ångest och ibland för att det har blivit en rutin som har fastnat och som är svår att bryta. Huvudsaken är ändå att jag tvättar händer mycket färre gånger än förr, det har blivit mera sunt och jag försöker hela tiden trappa ner. Andra tvångshandlingar som jag har haft för att kontrollera min ångest har också blivit bättre och jag får heller inte panik över små saker mera.

Jag vaknar fortfarande på nätterna, men istället för att vakna av ångest, bara vaknar jag och är klarvaken. Jag tror att det dels beror på att jag under ett halvår har vaknat upp varje natt och att det sedan har lämnat i och dels för att näringstillskottet gör mig så mycket piggare, vilket ju egentligen är en superbra sak. Jag var tidigare jättetrött, antagligen på grund av att jag mådde så dåligt psykiskt och det gjorde mig trött fysiskt och för att jag inte kunde sova ordentligt. Men nu är jag som sagt mycket piggare!

Visst har jag fortfarande ångest och såklart har jag sämre dagar, men i det stora hela mår jag bra. Stora folksamlingar kan ibland ännu ge mig lite panik, eftersom det är så mycket bakterier överallt och jag inte får tvätta händerna när jag vill, men det går också mot det bättre hela tiden. Jag pratar gärna om min panikångest och om hösten och jag har svårt att sluta prata om det när jag en gång har börjat. Det är en form av terapi för mig och jag inser varje gång jag pratar om det någonting nytt, som jag inte har tänkt på förr. Jag pratar om att jag mådde dåligt och inte som jag gjorde förr när jag pratade om min panikångest att jag mår dåligt. Bara det är en jättestor skillnad och ett bamsesteg åt rätt riktning.

Jag känner mig mer som mig själv igen, jag känner faktiskt igen mig nu. Det är såhär jag ska vara; glad, sprallig, positiv och njuta av livet. Jag försöker verkligen bli den jag var förr och jag känner att jag är på god väg. Kristoffer säger att han tycker att jag har blivit den glada Sandra jag var förr och jag måste faktiskt hålla med honom. Jag känner igen mig igen och det är så skönt!

Det är klart att jag är livrädd att jag ska få ett återfall och att jag ska få en panikattack, för ibland känner jag på mig att jag håller på att få en. Idag, till skillnad från i höstas, kan jag lugna ner mig själv och styra tankarna bort från det som skapar ångesten. Det visar på hur stark jag är och hur långt jag har kommit. Jag kan heller inte gå omkring och vara rädd för ett återfall hela tiden, jag måste bara ta dagen som den kommer och får jag en panikattack så får jag en. Jag vet i alla fall att jag kan ta mig ur det bättre än vad jag kunde i höstas. Jag har varit stark nog att ta mig ur mitt elände och bubblan där allt är hemskt och farligt en gång, jag klarar av att göra det igen! Jag är stark.

Jag måste faktiskt ge mig en klapp på axeln och jag är verkligen stolt över mig själv. Jag mådde fruktansvärt dåligt, jag hade en enorm panik och ångest och jag höll på att tappa kontrollen över mig själv. Men jag klarade mig ur det, på egen hand och med hjälp av fina människor tog jag mig ur den fruktansvärda tiden jag hade och idag klarar jag av att tänka positivt och vakna med ett leende istället för en panikattack. Vilken skillnad!

Jag önskar att jag ska få fortsätta må såhär bra som jag gör och jag lovar att fortfarande kämpa. Jag sa tidigare att jag ska klara mig ur det här och vet ni vad - jag gjorde det!