Ett år

Det är nästan exakt ett år sedan jag fick reda på att jag hade celiaki. Det var en stor chock för mig, men även för mina närmaste. Efter den största chocken, började jag sakta acceptera att det är såhär det är nu och jag får bara göra det bästa av situationen och i detta fall mitt liv. Jag började testa att baka glutenfritt och hittade hela tiden nya möjligheter och mat som jag fick äta, istället för den så kallad "vanliga" maten. Det finns ju så mycket valmöjligheter, det gäller bara att hitta dem!

Jag tycker själv att jag har klarat detta år relativt bra. Det är ju självklart att jag var chockad och ledsen i början, det handlade ju om mitt liv, en sjukdom som skulle ändra mitt liv. Men jag är fortfarande samma människa jag var innan, jag äter bara lite annorlunda. Jag har accepterat situationen som den är och jag går framåt hela tiden. Att läsa ALLA innehållsförteckning går automatiskt och att säga nej, jag får inte äta det där går också ganska automatiskt och gör mig inte ledsen mera. Ibland, men det går framåt. Jag är väldigt stolt över mig själv över att jag har klarat av detta så bra som jag faktiskt har gjort!

Jag hatar ordet "celiaki", så jag har börjar använda "glutenintolerans iställe", för jag tycker det låter bättre och ger mig inte lika mycket ångest. Att berätta för vänner och bekanta är mycket jobbigt, speciellt för de som är vana vid att jag är "normal", de har svårt att komma ihåg det och jag förstår det mycket väl. Det ÄR svårt, men man lär sig och misstag händer. Även för mig. När jag träffar någon ny och börjar umgås med henne/han, så säger jag ganska snabbt, sådär diskret i förbi farten, att jag är glutenintolerant. På det viset undviker jag pinsamma situationer och jag har "fått det undan". Jag blir alltid lika glad då någon verkligen tänker på mig, t.ex. de köper något jag får äta och har mig i åtanke och verkligen försöker hitta något eller baka något. Jag uppskattar det så otroligt mycket! Det är ju såklart självklart att jag ju inte kan äta samma som alla andra, men att de faktiskt tänker på mig gör mig så lycklig och jag känner mig speciell. Så tack!

"Jag får inte äta det där, det har vetemjöl i sig"
"Men det finns ju vetemjöl i allt?!"
"Typ."

"Alltså du får ju inte äta någonting!"

Stämmer och det känns så ibland, men samhället går framåt och snart kommer nog världen att förstå hur allvarlig celiaki är och jag hoppas att de skulle minska på att lägga vete i precis allt. Helt onödigt, det är dessutom onyttigt. Men det går framåt och om 10 år kommer det finnas så många fler produkter än det redan finns, det är jag säker på. Och det finns ju redan så mycket!

Det kan verkar svårt att leva med celiaki, men det är det inte, om man vågar baka och testa sig fram. Bara man har självdisciplin och inte tänka negativt. Det är en allvarlig sjukdom, men som vardag är det bara en diet och en livsstil. Jag är tvingad att ha denna livsstil, denna diet, men det finns ju andra människor som har olika dieter och livsstilar, t.ex. olika bantningsformer och att vara vegetarian. Det är i princip samma sak, men det har olika grunder. Det är inte svårt och det är INTE synd om mig, jag måste bara vara stark, acceptera, testa mig fram och tänka positivt.