Herregud vilken resa! Åkte på tisdagmorgon klockan fem iväg till flygplatsen med buss, där jag sedan böt buss till Narvik. Efter att ha väntat på tågstationen i två timmar, fick jag reda på att mitt tåg inte skulle gå. Såklart, allt annat hade ju gått åt skogen! Jag fick i alla fall biljetten ombokad och till mina stora glädje gick andra tåget, så efter 7½ timmes tågresa, var jag framme i Luleå, där Ingemar mötte mig. Sov över hos honom, innan jag nästa dag åkte vidare till Umeå, en bussresa som tog 4 h. Väl framme i Umeå åt jag och åkte sedan stadsbuss - gratis! - till köpcentret utan för stan, där jag väntade några timmar på att de andra som kom från Vasa kom iland i Umeå och plockade upp mig. När de sedan kom, fick jag äntligen träffa min älskling igen och vi reste vidare till Hemavan.

Helgen i Hemavan var hur härlig som helst! Tre dagar av slalomåkning i bra backar, bastubad, minttukakao, afterski, fest, god mat, trevligt sällskap och mys i mängder, bättre kan det inte bli! Jag är stolt över mig själv som trots att jag hade fruktansvärt ont och var livrädd, orkade hänga med i alla backar och även vågade åka ner i en svart backe, två gånger! Dock är jag lite besviken för att jag var så trött att jag inte orkade festa så mycket, men det var nästan roligast då jag och fyra härliga människor badade bastu, rullade oss i snön och sprang runt stugorna och sedan chillade och hade kul. Hur roligt som helst! Längtar redan tillbaka, det var alltför kort tid vi var där, skulle ha kunnat vara flera dagar till!
På söndagen åkte vi därifrån och eftersom båten över från Umeå till Vasa var sönder, fick jag åka upp till Luleå med de andra. Jag var den enda som var glad över det, eftersom jag fick vara längre med min älskling och min telefon fungerar inte, så att åka mellan Umeå och Luleå (för att inte tala om inne i Umeå) skulle ha blivit väldigt komplicerat. Efter ännu en kul dag och kväll i Luleå, åkte jag tillbaka till Harstad igår, på samma sätt som jag kom till Luleå. Var väldigt tunga resor, eftersom allt tog över 30 h, men jag kom mig dit och jag kom mig tillbaka utan större problem (ett inställt tåg, långa väntetider och en telefon som inte fungerade).
Nu har jag så stor hemlängtan, tror jag aldrig har haft såhär mycket hemlängtan förr! Men jag hade det underbart och härligt i Hemavan och värsta tiden här i Harstad är över, de åtta återstående veckorna ska jag klara av, det kommer att gå! Det vet jag. Saknar dock min älskling så fruktansvärt mycket <3