Dag tio

Jag har nog många gånger under den gångna veckan funderat, va fan jag gör här? Jag vill ju inte vara här, jag vill vara hemma i Finland, i Vasa.

När jag började på ettan i Novia och dom berättade att man under andra året kunde åka utomlands på praktik, väckte det mitt intresse. Jag bestämde mig redan då att åka utomlands och i våras bestämde jag mig för Norge. Det kändes kanske inte riktigt så exotiskt som att fara någonstans i Europa eller så, men jag ville tala mitt eget modersmål och då funderade jag först på Sverige, men det tycker jag att skulle vara så tråkigt och jag gillar norrmän och har lite connection till Norge, så jag tyckte det skulle vara ett bra val. Och jag ångrar inte det, förutom att jag knappt har råd att äta här.

Jag velade mycket fram och tillbaka om jag ville åka eller inte. Jag ville vara i mitt älskade Vasa, vara med på allt som ordnades, vara ute och festa med mina kompisar eller bara chilla med dem. Ju mer jag började umgås med två av de härligaste människorna jag har träffats, desto mer ville jag inte åka. Det som fick mig att bestämma mig för att åka, var att jag blev så jävla sårad och trött på alla pojkar i Vasa, att jag ville bort och se någonting annat! Och jag ville åka utomlands, för att få någon sorts bekräftelse från flera personer i min bekantskapskrets och för att jag tyckte det var spännande att få åka och se någonting annat, någonting nytt.

Den svåraste tiden har varit de två senaste månaderna, innan jag åkte. Jag blev kär i världens finaste och härligaste människa, min bästa vän. Det var ju inte meningen att jag skulle bli kär före jag åkte, jag skulle ju åka iväg för att slippa allt sånt! Men jag ångrar det inte, jag älskar dig vännen <3 Men det gjorde allt så svårt. I samma veva blev jag också bättre kompis med hans kompisar och jag minns en fest när jag plötsligt började gråta utan att ens förstod varför. Efteråt förstod jag att det var för att jag inte ville åka, jag ville ju vara där, i denna stunden. Samma på nyår, efter festen när jag skulle sova, fick jag panik. Tre månader ensam i Norge, herre min gud.

Okej, jag har bara varit här i lite på en vecka och det blir bättre bara jag lär känna fler människor och kommer igång och har varit här en tid. Jag vill ju bara att den bästa jag vet ska vara här hos mig. Jag kommer nog efter de här tre månaderna tycka att det var värt det, för visst är det ju ganska häftigt och strongt gjort att jag åkte helt ensam utomlands för tre månader. Det är inte många som vågar det. Jag är stolt över mig själv. Jag har dock aldrig tvekat att jag skulle klara av det, men jobbigt som fan är det.

Jag skulle bara ha  velat att det skulle kännas som när jag flyttade till Vasa - redan första dagen visste jag att jag skulle trivas. Visst trivs jag här, men det är ensamt och ska jag vara ärlig, ganska tråkigt.
Men jag ska försöka att inte vara så negativ och det är jag inte, jag gör det här med blandade känslor, både positiva och negativa. För det är väl så det ska vara?