Har läst psykologi inför studentskrivningarna hela dagen hittills och då läste jag om depression. De flesta symptom på depression stämde in på mig. Har lidit av det nu i snart tre månader, men jag har inte fått det diagnostiserat eller någonting. Det hela började när jag fick reda på att jag hade fått celiaki. Allt blev så mycket jobbigare och jag kände mig onormal. Efter det började jag läsa till studentskrivningarna och de börjar imorgon. De är det största orosmomentet för mig. Det för med sig en grym ångest och jag lider av mindervärdeskomplex. Alla andra är bättre än mig. Jag är så rädd för att inte få bra betyg, jag vill ju så gärna prestera någorlunda bra! Har hittills från höstens skrivningar presterat under vad jag egentligen kan. Psykologin som som tur är redan på onsdagen har jag mest ångest inför. Jag tycker att jag inte har läst tillräckligt, det är jättesvårt och jag kan inte så mycket som jag skulle borda kunna. Känns förjävligt rent ut sagt.
En annan sak som bekymrar mig och gör mig fruktansvärt ledsen är hösten. Jag kommer antagligen att bli ensam när jag troligtvis far till Åland. Det var meningen att Svante skulle komma med, men det har ändrat och jag är så rädd för att bli ensam. Jag hatar att vara ensam och i alla fall att bo ensam! Alla mina drömmar och förväntningar är krossade. Teatern jag är med i gör mig väldigt stressad och det gör att jag bara mår sämre.
Jag lider inte av sömnlöshet (inte ännu i alla fall), men jag mår psykiskt dåligt. Jag har jättesvårt att vara glad och känna mig duktig och bra. Det kommer den ena motgången efter den andra och jag har svårt att orka med allt dåligt. När jag är med min familj, Svante, mina vänner eller med andra människor kan jag vara glad och jag visar inget om att jag innerst inne strider med mitt psyke. Innerst inne och då jag är ensam är det som om alla mina krafter tryter och jag blir svag och får ont. Fysiskt mår jag också väldigt dåligt. Jag har ansträngnings astma och på grund av den får jag jätteont i bröstkorgen när jag mår dåligt. Det trycker på och jag har svårt att andas. Har i princip varje dag ont. Min mage har också tagit skada och jag har funderat på om jag har fått magkatarr eller något dylikt. Inget hjälper, jag vet inte hur jag ska börja må bra igen. Antagligen kommer jag att må lite bättre efter studentskrivningarna, ända tills resultaten kommer. Men bra kommer jag inte att må. Jag verkar jättenegativ och det är jag medveten om, men att tänka positivt är så svårt. Jag försöker verkligen, men när allt går åt helvete och allt är så jobbigt och stressigt så klarar jag inte av att tänka positivt, det är nästan helt omöjligt. När det händer något roligt så försöker jag njuta av det, men det är svårt att känna glädje och verkligen bli helt 100 % tillfredsställd för en liten stund. De onda tankarna mal ändå i mitt huvud och lämnar mig inte ifred. Det är jobbigt att i vissa perioder gråta varje dag och ibland inte ens veta varför man gråter.
Svante är ett jättestort stöd för mig och han har verkligen hjälpt mig mycket, men inte ens han kan få mig att må bra. Det blir lite bättre när han kommer hem på permission på helgerna, men hur han än försöker få mig på bättre humör och försöker hjälpa mig, så går det inte. Jag klarar inte av det. Det är skönt att få prata med honom och gråta ut i hans famn, men det hjälper bara för en liten stund. Redan en stund senare eller nästa dag mår jag dåligt igen utan att jag kan göra något åt det. Jag borde tala med ett proffs, en psykolog, men jag vägrar. Svante klarar inte av att jag mår dåligt hela tiden, vilket jag fullständigt förstår. Men jag vägrar tala med en psykolog. Har gått hos en kurator eller psykolog sedan jag gick på ettan i lågstadiet tills någongång under tvåan i gymnasiet. Det hjälper ingenting, jag får inte något ut av det. Jag vägrar ödsla min tid på något jag ändå inte har nytta av.
Jag önskar bara att jag skulle må bra, önskar att jag skulle vara frisk. Det krävs mycket innan jag kommer att må bra igen eller bli frisk, men jag måste bara försöka orka och klara mig igenom den här fruktansvärda perioden. Jag vet att jag är stark och jag har gått igenom mycket dåligt tidigare och klarat mig ur det, även fast alla sår ännu inte är helt läkta. Jag ska orka igenom det här. Det kommer att krävas många fler tårar och många jobbiga ansträngningar, men jag ska orka. Jag är stark, jag klarar mig. Relativt i alla fall.
