Jag lider av panikångest. En allvarlig sådan.
Det är inget som egentligen syns, det är bara de som är med mig varje dag som ser det. Orsaken till att inte så många vet om det, är för att jag vill inte visa det. Jag döljer det till en viss grad och är glad när jag är bland människor, men jag mår fruktansvärt dåligt inombords. Jag gillar att ha människor omkring mig och jag hatar att vara ensam, men just nu får jag ångest och mår dåligt av att vara i samma rum som många människor på samma gång. Då behöver jag få vara ensam och lugna ner min ångest.
Jag har varit deprimerad eller nedstämd många gånger förr, men den här depressionen är inte som någon annan jag har haft. Framför allt så har jag inte haft panikångest förr. Visst har jag haft panik och jag har ofta haft ångest, men inte såhär allvarligt som nu. Jag är inte mig själv, jag kan inte funktionera normalt och jag mår fruktansvärt dåligt. Så otroligt dåligt. Det finns inga ord som kan beskriva min ångest och den panik jag känner.
Jag är rädd för allt. Vissa saker, som t.ex. mina kläder, kan jag inte ta i utan att tvätta händerna efteråt och jag tvättar händerna med handtvål flera gånger när jag duschar. Det låter hur idiotiskt som helst, men jag gör det för att dämpa min ångest. Att tvätta händerna har blivit en tvångshandling för mig och om jag inte gör det får jag panik. En sorts abstinens som kan jämföras med rökare som inte får röka. Jag blir knäpp om jag inte får tvätta händerna och känner hur paniken bara stiger, hjärtat rusar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har haft åtminstone två stora panikattacker, men jag får små panikattacker i princip varje dag. Det kan vara av vad som helst, men värst är det t.ex. på morgonen, när jag fortfarande vaknar i panik och kan inte somna om. Det enda som skulle hjälpa min panik på morgonen är just att somna om, vilket oftast är omöjligt. Jag har astma och många av symptomerna jag får när jag får en panikattack liknar de jag får vid ett astmaanfall och därför kan jag ibland lunga ner mig med samma medel som när jag får astmaanfall. Men oftast är panikattackerna svåra att reglera. De bara kommer. De börjar litet och plötsligt är jag inne i en bubbla där allt är farligt, jag är farlig och jag kan inte röra vid någonting utan att få panik. Det är hemskt och jag vet inte hur mycket jag klarar mera.
Att veta om att jag har panikångest, känns på sätt och vis skönt, för då vet jag att jag faktiskt har en diagnos, att jag inte är knäpp utan har en psykisk sjukdom många människor drabbas av någon gång under livet. Dock vågar jag inte berätta det för någon. Det är väldigt få som vet om det och jag fruktar för att berätta det, eftersom jag inte vill att någon ska säga att jag är löjlig, att jag inbillar mig eller att jag är hypokondriker. Visst inbillar jag mig en massa och tror jag har en massa fel, men jag har inte bett om att få panikångest och jag är inte löjlig. För andra kanske det verkar löjligt att vara tvungen att tvätta händerna hela tiden, men för mig är det inte löjligt. Det är något jag måste göra för att klarar mig igenom min ångest, för att inte få en panikattack. Det är en tvångshandling som är svår att dölja och som jag inte klarar av att sluta med.
Och tro mig, jag har försökt sluta. Jag kämpar varje dag, så otroligt mycket. Alla små babysteg jag tar, som att en gång under dagen övertala mig själv att inte tvätta händerna eller att intala mig själv att jag är inte så sjuk som jag tror, är så stora för mig, men för någon annan låter det som ingenting. Och jag förstår alla andra som inte lider av panikångest, eftersom jag själv för ett år sen inte var såhär knäpp. Då var jag också som alla andra och oroade mig inte för allt. Jag vet hur det är att inte ha panikångest och jag försöker verkligen sträva efter att bli som jag var förr. Men det är svårt och jag kommer aldrig bli som förr.
Allt började för ungefär ett år sedan, efter att jag varit lite deprimerad en tid, som resulterade i hjärtklappningar. Jag blev skiträdd och ångesten och paniken som följde med med det, blev bara värre och värre för varje dag. I somras spårade det totalt och har under hösten bara blivit värre och värre och snart börjar det gå så långt att jag inte klarar av det mera. Min kropp tar så otroligt mycket stryk av att jag mår så dåligt psykiskt och snart orkar jag varken psykiskt eller fysiskt mera. Jag går hos en psykolog och jag har vänner som bryr sig, men det räcker inte. Min kamp mot att må bättre blir bara tyngre och tyngre och ibland känns det som om jag har tagit framsteg, för att sedan nästa dag få en panikattack och börja om från början igen. Det är så otroligt tungt och svårt för andra att föreställa sig. Ingen vet ju hur jag känner inom mig och ingen förstår den kampen jag har inombords. Jag börjar snart ha slut på idéer och slut på ork, jag vet inte vad jag ska ta mig till mera. Jag känner mig så förtvivlad och jag känner mig inte stark längre. Jag är stark och jag har klarar mig igenom många andra motgångar i mitt liv, men det här börjar jag snart inte klara av längre.
Det harmar att en hel höst har passerat och jag har inte fått njuta av den så mycket som jag skulle ha velat. Ångesten och paniken har ändå präglat alla dagar och även om jag har gjort mycket kul, har jag ändå mått fruktansvärt dåligt. Dock försöker jag ha roligt och försöker se glädjeämnen och se fram emot saker, för att orka igenom ångesten och det fungerar till en viss del. Jag försöker mitt bästa och försöker ha så roligt som jag bara klarar av. Ibland känns det bättre och ibland sämre. Huvudsaken är att jag försöker.
Jag ska fortsätta kämpa, men jag orkar inte ensam. Jag önskar jag skulle våga berätta åt fler, så att andra skulle förstå och så att jag skulle ha någon att prata med, var jag än är. Jag skulle behöva ett stöd var jag än befinner mig, så att min kamp mot panikångesten skulle vara lättare, att vägen till att må bättre och kanske en dag bli relativt frisk, skulle kännas lättare att vandra. Jag vet att det tar tid att komma ur en depression och ännu längre att bli kvitt sin panikångest och den kommer alltid att finnas där, men jag önskar och jag ska kämpa för att en dag få bli frisk och en dag få bli mitt gamla jag igen och njuta av livet, utan att min panikångest ska förstöra min vardag.
Det är svårt, men jag ska försöka vara stark och försöka ta mig igenom det här.
Jag ska klara det här.
