När du är 20 år och har tre sjukdomar, varav två är kroniska. När du är snart 21 och har lika mycket krämpor som en pensionär. När du är ung och har en kropp som en 40-åring. När du vaknar upp varje morgon med ångest och sjukt på ett nytt ställe. När du inte vågar sova för att du är så rädd för att någonting skall hända. När du får panikångest och vet inte hur du ska orka, när det tar så ont. När du inte har varit helt frisk sen högstadiet. När du inte vet hur man ska må när man är frisk, hur det känns. När du har dödsångest och är livrädd.
Det här är min vardag. Varje morgon vaknar jag upp, ibland även på nätterna, med fruktansvärd ångest och kan inte somna om. Kroppen värker och hjärtat rusar. På dagarna kan det vara bättre, men på kvällarna är jag rädd för att gå och lägga mig, har sån ångest igen och är rädd för att somna.
Jag kan skämta och låter andra till en viss mån skämta om att jag har så sjukt överallt och är så klumpig, men innerst inne gråter jag. Innerst inne har jag panik, men vågar inte visa det. Ibland har jag så ont och är så rädd att jag gråter, men ibland vågar jag inte gråta. Jag är rädd att det ska ta mera ont någonstans då.
Varje dag har jag ont på ett nytt ställe eller så kommer en krämpa, som har varit bra en tid, tillbaka. Det finns inte ett ställe på min kropp som jag inte skulle ha sjukt, jag har bokstavligen ont från huvudet till tårna. Varje dag har jag bröstsmärtor, ont i mina axlar och handleder som är förstörda från tidigare, benen krampar och värker, mina ljumskar är så jättesjuka att jag ibland knappt kan gå utan att det tar sjukt ont, min mage och buken är i princip alltid sjuk, min rygg är riktigt styv, min hals, tänderna och öronen värker, jag har svårt att svälja, mitt huvud värker och kinderna domnar.
Många skulle säga att jag inbillar mig, men jag vet att jag inte gör det. När du har så ont ibland att du inte vet vart du ska ta vägen, tror du då faktiskt att du vill inbilla dig det? Jag vill ju inte ha ont, jag har inte bett om det!
Jag inbillar mig dock att jag har en massa sjukdomar, vilket gör mig bara ännu räddare och hjärtklappningarna blir värre. Men vad ska jag göra? Jag har varit till så många läkare och ingen hittar egentligen något fel. Jag funderar ju sedan själv och det blir bara värre hela tiden. När jag någon dag lyckas att inte oroa mig så mycket, kommer jag på något annat jag kunde ha eller så kommer gamla tankar tillbaka och jag får panik. Vad ska jag göra när jag snart inte tänker på något annat och är rädd för allt? Jag har förr inte varit rädd för bakterier och har jag varit sjuk så har jag inte lagt så stor vikt att fundera något desto mer på det. Bara väntat på att det skall gå över eller varit till läkaren. Men nu börjar jag bli riktigt knäpp. Tänker inte på någonting annat och jag har aldrig tvättat händerna såhär mycket eller varit såhär rädd för bakterier förr som jag är nu. Jag håller på att bli galen.
De senaste åren har jag varit sjuk i förkylning nästan hela tiden känns det som. När jag blir förkyld och får stegring/undertemp, så kan det ta flera veckor innan jag är frisk. När jag tror jag är frisk och är i någolunda skick, tar det en-två veckor och jag är sjuk igen. Jag vet att mitt immunförsvar är förstört av att jag fick reda på så sent att jag hade celiaki, men ändå. Det är ju inte normalt att vara sjuk såhär ofta?
De senaste åren och speciellt de senaste månaderna, har jag varit till så många olika läkare och tagit så otroligt många prover. Jag är glad att jag får kolla upp det mesta, men det tar på rent psykiskt att hela tiden ha en läkartid eller sitta på hälsocentralen flera timmar och vänta. Jag är glad för den hjälp jag får och jag har träffat många bra läkare, men det är tungt, psykiskt tungt. Hur många andra nästan 21-åringar går till läkaren minst en gång i månaden och tar blodprov flera gånger i månaden?
När det går så långt att jag får panikattacker, då funderar jag nog om jag borde göra något åt min ångest. Jag har varit hos en psykolog förr, men det hjälpte inte mig, så därför är jag skeptisk. Men vad ska jag göra mera? Jag mår bara sämre och min kropp mår bara sämre när jag oroar mig hela tiden. Jag har svårt att ha kul, tankarna finns alltid i bakhuvudet. Jag känner mig riktigt knäpp. Dessa panikattacker har kommit några gånger, två som jag i alla fall vet om att ha varit det, har börjat med att jag har fått tungt och andas, mitt hjärta har rusat snabbt och det har tagit ont, jag har fått bröst- och magsmärtor och mått illa. De går över efter bara några minuter, men det tar länge innan jag återhämtar mig. Det är så otroligt obehagligt och känslan går inte att beskriva. Ångesten jag upplever varje dag håller på att göra mig knäpp. Jag orkar inte ha ångest mera, det tar så ont och jag orkar inte få panik varje dag. Det är så tungt.
Jag önskar varje dag, flera gånger, att jag skulle få vara frisk, bli frisk. Jag vill inget annat är bli frisk. Jag vill vara den där lilla flickan jag var förr som aldrig var sjuk, bara feber/magsjuka någon gång. Det känns fruktansvärt att inte veta hur det är att vara frisk, jag vet inte hur det känns, det är så länge sen. Jag är ju ung, det är väl inte meningen att en så ung som jag ska behöva må såhär dåligt och ha såhär ont?
Jag vill bara vara frisk.
